Tysta Mari - Salt I Mina Sår

Salt I Mina Sår

Med den blå ormen genom stan,
Genom folk som vimlar runt I tusental.
En dag till, hade hellre legat kvar,
En dag till av så lite jag.
Lever upp till andras och inte mina krav.
En timme till ingenting igen,
Jag har Garbochock I lurarna på vägen hem.
Så trött på tomheten, så trött på Hagsätras perrong.

För ibland så vill jag bara spränga all betong,
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld.
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år,
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår.
Som salt I mina sår.

Stänger hjärnan när dörrarna stängs,
Är ett ackord I en sång som saknar refräng.
Och jag ser samma gator varje dag,
Ansikten som jag känner igen men jag,
Har aldrig hört ett ord, bara tomma blickar, inget prat.
Och det e mörkt under ögonen I spegeln.
Stirrat ut genom rutan hela vägen,
Som ett skepp med revade segel.

För ibland så vill jag bara spränga all betong,
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld.
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år,
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår.
Som salt I mina sår.

Men jag lever och lär,
Det är samma för dom flesta här,
Där ansiktena är färgade av neon,
Och varje vänligt leende e som ett hån.
Man växer upp och man faller in,
Man blir allt man aldrig skulle bli.

För ibland så vill jag bara spränga all betong,
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld.
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år,
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår.
Som salt I mina sår.