Kristian Anttila - Vemsomhelst, Vadsomhelst

Vemsomhelst, Vadsomhelst

Och jag var fyra små år då svärtan smög sig in I mig
Förlamade mitt öga och min fot
Och jag var nio små år då ryktet viskade sig fram;
Mot pojkens mörker och natt finns ingen bot

Så det var utan större hopp mitt hjärta lättade ankar och for
Det är utan större hopp jag önskar det tillbaks, men jag är van:

Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp
Men ingen kan slåss som jag
Törsten rev och hoppet svek
Men ändå lever jag kvar
Kanske av ren vana...

Och jag var tio små år då svärtan klöste sig fast I mig
Förrådde och förseglade min kropp
Och jag var elva små år då jag fick svärtan helt bre ut sig I mig
Och lät den förmörka lät den helt ödelägga mitt hopp

Så det blev utan större trots jag lät mitt hjärta få fly och dog
Det är utan större hopp jag önskar det inte var först då det förstod;

Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp
Men ingen kan slåss som jag
Törsten rev och hoppet svek
Men ändå levde jag kvar

Häruppifrån hela världen ett skådespel
Häruppifrån jag kastar stenar på dom som ler
Häruppifrån jag fick mina änglar men vill bara ner
För dom enda känslor jag lärt mig släppa in var dom som sved

... men det löser sig
Det löser sig
Det löser sig
Säg mig det löser sig